I huvudet på en äldrepedagog

                    I EN ÄLDREPEDAGOGS HUVUD

                       Jag är nyfiken på dig som individ.

           Jag vill veta vem du är, dina mål, drömmar och önskningar.

           Jag vill att du vet dina rättigheter, och att du står upp för dem.

           Jag vill lyssna på dig, och de funderingar du har.

           Jag vill prata med dig om dina existentiella funderingar.

           Jag vill stötta dina anhöriga och ge dem tillgång till rätt hjälp.

           Jag vill fylla dina dagar med innehåll utifrån dina intressen.

           Jag vill att maten du äter och kläderna du har på dig är utifrån din vilja.

           Jag vill att du bor precis som du vill, att du gör precis det du vill.

           
           Jag vill inspirera dig att utvecklas

          
           Jag vill visa dig att där finns möjligheter.

         

         
           Jag vill förändra ålderism och attityden i samhället.

Jag vill, om du vill.  

Kiki Nilsénius

Helsingborgs dagblad, Landskronadelen.

Idag publicerade Helsingborgs dagblad artikeln angående äldrepedagogers nytta i samhället.
Jag är väldigt glad att den blev publicerad, då jag igår kväll började fundera på om jag bara hade pratat i gåtor och de beslöt sig för att ha en potatis som tisdagsgäst istället.
Men så var det inte, och jag är rätt nöjd. Mest nöjd är jag över att dom inte tog bilden då jag skuttade ner från en backe, det kändes liksom onaturligt och kanske inte i riktlinjer med vad en äldrepedagog gör. Fast och andra sidan så kanske inte äldrepedagoger står och lutar sig mot ett träd heller. Skämt och sida, jag blev kontaktat av F! vars hjärtefrågor bland annat är mänskliga rättigheter. Ska på något möte nästa vecka för att se om det finns plats för en äldrepedagog.

Men tills nästa gång:

http://hd.se/landskrona/2014/02/18/drommer-om-att-forandra-for-aldre/

En eftermiddag med Landskronaposten.

Äntligen fick jag respons på föregående blogginlägg. Igår, måndag hörde Maria från Landskronaposten av sig och 24 timmar senare satt hon och fotografen Fredrik i min soffa drack kaffe. Jag är både tacksam och glad då det är väldigt viktigt för mig och många andra att samhället blir medveten om att vi finns. Samtidigt är jag extremt nervös då jag har inte egentligen inte har talets gåva och det kändes som om jag satt och pratade hejdlöst utan sammanhang. Maria intygade dock att allt var i sin ordning. Efter intervjun skulle jag fotograferas, och var är mer naturligt för en äldrepedagog att posera vid ett träd? Artikeln kommer antagligen att publiceras inom två veckor, om ingenting mer spännande än jag händer i samhället. Men det tror jag inte.