En kurskamrat till mig berättade om en erfarenhet hon har från en verksamhet inom äldrevården, och den har jag nu valt att tolka, och skriva ner i diktform. Jag hoppas att ni tycker om den.
På ett äldreboende någonstans, gav man aldrig de äldre någon chans.
Arbetet effektiviserades, och de boende nonchalerades.
Och där satt Isabell, hon klarade sig själv. Hon var pigg och glad och inte till besvär.
Men hon kunde inte sluta fundera på, hur hon hade hamnat där.
Varje morgon och varje kväll borstade hon sitt långa hår, varje morgon målade hon läpparna röda.
Hennes naglar var långa, prydda med rosa lack,
Hennes skor en aning för trånga, men med en vacker skinande klack.
Hennes skor en aning för trånga, men med en vacker skinande klack.
Snart så blev hon dålig, hennes ork försvann med hösten.
Hon kände sig ömtålig, kunde inte längre höja rösten.
Lilla glada Isabell, var plötsligt till besvär, nu valde man att agera snabbt, och la undan hennes necessär.
För inte fanns där tid, att borsta hennes hår, det förstår väl varje individ, att sådant bara inte går.
Och vad ska hon med röda läppar, hon som ändå är så grå,
det var ingenting som verksamheten någonsin kunde förstå.
det var ingenting som verksamheten någonsin kunde förstå.
Man tog henne till frisören, och klippte av det långa håret.
Nu sparade man in på schampo för resten av året.
De klippte hennes naglar korta, och kastade sedan lacken.
Och några inneskor av plast, ersatte klacken.
Isabell blev sämre, ville inte ens gå ut. Och snart tar sagan om Isabells sista tid slut.
En morgon hade hon tagit sitt sista mod, trots det hon fått genomlida.
man hittade henne vid spegeln, med läppar röda som blod, och necessären vid sin sida.
